Torsdag igen, och Olle är såååå trött!!
Det är intressant hur denna dag tenderar att vara så tröttsam! Egentligen borde väl fredagar vara tröttast, men då är det ju gympa på schemat, och det livar ju upp så klart. 
Men, torsdagar, de verkar mest vara till för att vara trötta på.
Som i morse, då har jag haft ett par korta Ollearmar runt min hals flera gånger då han gång på gång har klamrat sig fast vid mig. Och, det är märkligt hur stark man kan vara även om man är ett antal centimeter kortare än andra! Jag kan intyga att det inte är lätt att försöka komma loss ur ett Ollegrepp när han väl har fått tag i en!
Då gäller det att både vara fysiskt och psykiskt stark!
Och när Olle är trött, ja, då är så klart ingenting riktigt OK, då knäpper ingen skjortan tillräckligt fort och bra, då är det inget som duger på TV:n, då är det inte värt att ens fråga Olle om nåt för då får man bara en massa nej tillbaka!
Om det är något Olle kan säga, så är det ”nej”! Han säger nej, med hela kroppen, med hela ansiktet, det är aldrig någon tvekan.
Ett nej är ett nej, och där med basta!
Men, till slut så blev skjortan knäppt, tänderna borstade, och skorna kom på fötterna och med bandyklubban i handen så var livet rätt OK igen…
En bandyklubba kan bota det mesta!
En röd!
En egen klubba!
Även om det är en tröttsam torsdagsmorgon!
Med klubban i handen är det lätt som en plätt att ge en puss och kram till mamma, vinka hej då och åka med taxin till skolan!
Vilken tur!!!
ps…
men en viss mamma känner nog att det är tur att det är en hel vecka kvar tills nästa torsdag…
